Barney Google fyller år

I dag, den 19 juni, fyller Barney Google 100 år. Google som brukar fira både det ena och det andra firar inte Barney. Det är dålig steele.

Barney Google har blivit till Tjalle Tvärvigg och är kanske inte lika bra längre som jag minns den men den duger fortfarande.

Grattis säger jag.

M TRAIN

Patti Smith: M Train  (2015)

Översättning: Ulla Danielsson

Vad händer om man dricker mycket kaffe? Jag menar mycket, mycket kaffe. Man drömmer. Man blir rastlös. Ingenting får fäste. Allt tumlar omkring. Tankarna klättrar på varandra. Man kanske skriver en bok. Problemet blir att få boken att hänga samman. Patti Smith klarar uppgiften bra tycker jag. Författaren vandrar i tankarna, drömmarna och världen medan hon helst sitter i en avsides hörna vid ett ensamt cafébord  och tänker, minns och skriver. Och dricker kaffe. Jag dricker också mycket kaffe och många av Pattis hjältar och de är många, är också mina hjältar. Davy Crocket och författaren till Rashomon för att nämna två.  De bästa böckerna av Bolano och Murakami har hon ett nära förhållande till och det går alldeles utmärkt att läsa boken som en lång essä. Stilen är personlig och Patti Smiths personlighet också mycket personlig. Boken handlar om ingenting och om allt vad ingenting kan vara.Jag tycker om henne och boken läser jag med sympati. Om det som händer i boken händer i verkligheten vet jag inte men det kan kanske kvitta. Patti väver in verkligheten i drömmarna med säker hand och hon är inte främmande för att jämställa figurerna i dagens tevedramer som till exempel The Killing med figurerna från litteraturens klassiker. En romantikers version av franska revolutionen kanske.  Boken böljar hit och dit och infallen är ibland drastiska. Så också Patti som uppenbarligen kan flyga omkring i den världsliga världen lite hur som helst och någon gång bara av en tillfällighet och leta reliker och platser i litteraturens värld. Författarnamnen är många och en litteraturlista likt fotolistan i slutet på boken hade inte varit fel. I förra boken ”Just Kids” är Patti ung och fattig och måste arbeta i en bokhandel för att få in pengar. Det var ingen tillfällighet. Boken är illustrerad med författarens egna fotografier.

o-o

Sista stycket beskriver boken:

// ”Jag älskar er”, viskade jag till alla och till ingen. … Och sedan gick jag ut. Jag gick rakt genom skymningen i min dröm. Det fanns inga dammoln, inga spår efter någon, men det brydde jag mig inte om. Jag var min egen lyckas smed. Öken landskapet var oföränderligt: en lång sträcka som bredde ut sig framför mig och som jag en vacker dag skulle roa mig med att fylla. Jag ska minnas allting och sedan ska jag skriva ner det. En aria till en rock. Ett rekviem över att kafé. Det var vad jag tänkte i min dröm då jag såg ner på mina händer. // Nota bene: sedan hon tidigare skrivit att den som ser sina händer i en dröm dör. Man inser lätt ett detta sista stycke också kunde ha varit bokens första stycke. Det hade varit en fantastisk inledning. Varje bok behöver sin redaktör. Det tål att tänka på!

 

Bokens inledning:

// Det är inte så lätt att skriva om ingenting

Det var vad en cowboy sa i en dröm som jag kom ihåg. Han var ganska snygg och mycket kortfattad där han tillbakalutad satt och balanserade på en fällstol så att hans Stetsonhatt nuddade vid den gulbruna fasaden till det ensliga kaféet. Jag säger det ensliga, för det tycktes inte finna något annat i närheten, mer än en uråldrig bensinpump och en rostig ho med ett pärlband av hästflugor, som flöt på de sista resterna av unkt vatten. Det fanns heller inte några människor i närheten, men han verkade inte bry sig om det, utan drog bara ner hattbrättet över ögonen och fortsatte att tala. Det var samma slags cowboyhatt, en Silverbelly Open Road, som Lyndon Johnson brukade ha.

”Men vi håller i gång”, fortsatte han, och framkallade en mängd olika, vansinniga förhoppningar. ”För att kompensera förlusten med en liten smula personliga avslöjanden. Det är en last, som att spela på enarmade banditer eller ta en golfrunda.”

”Det är mycket enklare att tala om ingenting”, sa jag.

Han nonchalerade inte direkt min närvaro, men han brydde sig heller inte om att svara.

”Tja, hur som helst, det var mina sista pengar.”

Man håller precis på att packa ihop och kasta klubborna i floden, när man kommer i gång, bollen rullar rakt ner i hålet och mynten fyller ens uppåtvända mössa.”

Solen glittrade i kanten på hans skärpspänne och kastade en stråle som lyste tvärs över den öde slätten. En gäll vissling hördes och när jag tog ett steg åt höger kunde jag ur en helt ny synvinkel se hur hans skugga hävde ur sig en massa andra spetsfundigheter.

”Jag har varit här förut, eller hur?”

Han bara satt kvar och stirrade ut över slätten.

Förbaskade karl, tänkte jag. Han struntar i mig.

”hallå där”, sa jag. ”Jag är inte död, jag är inte något slags skugga som går förbi. Jag är här i kött och blod.”

Han plockade fram en anteckningsbok ur fickan och började skriva.

”Du måste i alla fall se på mif”, sa jag. ”Det här är ju trots allt min dröm.”

Jag gick närmare. Tillräckligt nära för att kunna se vad han skrev. Han hade slagit upp en tom sida i sin anteckningsbok, och med ens  stod det några ord där.

Nix, det är min.

”Det var som katten”, mumlade jag. Jag skuggade över ögonen med handen och stod sedan där och tittade ut mot det han såg – dammoln, lastbil, marklöpare,vit himmel – en hel massa av ingenting.

”Den som skriver är den som bestämmer”, sa han med släpig röst.

Jag gick därifrån och lät honom vara ifred för att kunna utbreda sig över den invecklade beskaffenheten hos sinnets slingrande bana. Ord, som dröjde sig kvar och sedan försvann när jag klev ombord på mitt eget tåg, ett tåg som släppte av mig fullt påklädd på min obäddade säng. Jag steg upp, stapplade ut i badrummet och skvätte med en snabb rörelse kallt vatten i ansiktet. Sedan drog jag på mig kängorna, matade katterna, tog min stickade mössa och en gammal svart rock och begav mig ut på den väg jag tagit många gånger tidigare, tvärs över den breda avenyn till Bedfort Street och till ett litet kafé i Greenwich Village. //

Det är också en fantastisk inledning. Det är svårt att välja men det måste man. Pattis val är poetiska, sakligt poetiska.